nathalinchen

Jag orkar inte vara arg längre.
Det tar så mycket energi, onödig energi.
Känner mig bara otroligt besviken och trött..
Trött på att jag inte kan förmedla mig.

Jag skickade något utav det mest personliga någonsin till dig. För att du skulle få insikt i hur jag tänkte.
Men det enda du kunde tänka på var dig själv. HUr hårt det tog på dig, och du fick det att framstå som om det var mitt fel att allt hände.
Hur kan någon som inte funnits med i mitt liv under hela mitt liv, påverka mig så otroligt mycket?
Förstår inte hur det kan vara möjligt, att du får mig att känna skuldkänslor, för något som jag inte borde ha skuldkänslor över..?

Eller, borde jag det? Borde jag känna mig elak, som har varit så hård mot honom? Har jag varit alldeles för hård, och alldeles för arg? Kanske jag skulle varit lite mer förstående, och gett dig en extra chans?
Kanske inte.
Jag tycker inte att du är värd min förståelse. Du är inte värd mina tårar. Du är inte värd min besvikelse, du är inte ens värd min glädje.
I mina ögon, just nu, är du inte värd någonting alls.

Det tynger mig, på ett sätt att säga det nu. I alla år har jag velat träffa min pappa. I alla år har jag viljat bevisa mig själv för dig. I alla år har jag velat att du skulle få veta vem jag var, fastän jag innerst inne visste att du inte brydde dig överhuvudtaget.
Det fanns en anledning till att du stack. Du ville inte ha mig, och jag vet det.
Jag har lärt mig att leva utan dig i mitt liv. Utan dina råd, utan en fars kärlek. Så jag kan inte för allt i världen förstå hur du kan försöka få det till mitt fel, när det är du som gjort fel från början.

Jag väntade länge på att du skulle ringa tillbaka. Det tog dig 5 år. Och då var det försent.
Det känns som om det är för sent nu med. Jag vet ingenting längre.