nathalinchen

Jappjapp, här är jag igen.
Har fått dille på Creedence Clearwater Revival. Dom är ju awesome!

Denna månaden har det knappt blivit något jobb alls. 3 dagar..
MEN å andra sidan håller jag på att skolas in som personlig assistent. Så förhoppningsvis får jag lite mer jobb. :) Spännande.

Har nästan kommit igång med träningen igen också. Kan inte direkt säga att jag faktiskt HAR kommit igång, då jag bara har tränat två dagar, men det är bättre än att inte ha gått dit alls.
Dock känner jag att jag kan inte köra så himla intensivt. Typ varje dag, det funkar inte för mig.
För det kommer bli att jag tränar som fan i två veckor om ens det, och sedan skiter jag i det för det blir för tråkigt.
Så idag ska jag ha en ledig dag, med en promenad istället för gymmet.
Sen får jag träna imorgon och fredag istället. :)
Jag hade gärna varit den som klara av att träna varje dag intensivt.. Men det är dumt att göra så när jag vet att jag kommer vara duktig i två veckor och sen inget alls på två månader. Pengarna åt helvete, dumt!
Kanske i framtiden.. Men inte i början.
Det löser sig, sa han som sket i vasken.

Jag tänkte att jag skulle skriva in hela min berättelse på datorn.. Och sedan fortsätta skriva för hand. OCh hålla på så. Måste köpa nya pennor och typ 5-pack block då haha. Men ändå! Bra avslappning. För mig.

Nu ska jag göra något annat.
Ha de gött

Jag har tagit det nog största steget i mitt liv.
Jag sa upp kontakten med honom. Min "far".
Och jag vaknade med ett leende på läpparna idag. Kändes som om en stor sten föll från mina axlar.

För en gångs skull känner jag mig genuint glad.
Att det skulle krävas att säga upp kontakten med honom trodde jag aldrig. Men det var vad som krävdes. Och nu mår jag bra igen.

Jag orkar inte vara arg längre.
Det tar så mycket energi, onödig energi.
Känner mig bara otroligt besviken och trött..
Trött på att jag inte kan förmedla mig.

Jag skickade något utav det mest personliga någonsin till dig. För att du skulle få insikt i hur jag tänkte.
Men det enda du kunde tänka på var dig själv. HUr hårt det tog på dig, och du fick det att framstå som om det var mitt fel att allt hände.
Hur kan någon som inte funnits med i mitt liv under hela mitt liv, påverka mig så otroligt mycket?
Förstår inte hur det kan vara möjligt, att du får mig att känna skuldkänslor, för något som jag inte borde ha skuldkänslor över..?

Eller, borde jag det? Borde jag känna mig elak, som har varit så hård mot honom? Har jag varit alldeles för hård, och alldeles för arg? Kanske jag skulle varit lite mer förstående, och gett dig en extra chans?
Kanske inte.
Jag tycker inte att du är värd min förståelse. Du är inte värd mina tårar. Du är inte värd min besvikelse, du är inte ens värd min glädje.
I mina ögon, just nu, är du inte värd någonting alls.

Det tynger mig, på ett sätt att säga det nu. I alla år har jag velat träffa min pappa. I alla år har jag viljat bevisa mig själv för dig. I alla år har jag velat att du skulle få veta vem jag var, fastän jag innerst inne visste att du inte brydde dig överhuvudtaget.
Det fanns en anledning till att du stack. Du ville inte ha mig, och jag vet det.
Jag har lärt mig att leva utan dig i mitt liv. Utan dina råd, utan en fars kärlek. Så jag kan inte för allt i världen förstå hur du kan försöka få det till mitt fel, när det är du som gjort fel från början.

Jag väntade länge på att du skulle ringa tillbaka. Det tog dig 5 år. Och då var det försent.
Det känns som om det är för sent nu med. Jag vet ingenting längre.

Jag har klarat mig utan dig hittills, så varför skulle inte resten av mitt liv utan dig fungera?
Tror det hade funkat mycket bättre.

Hur kan jag känna rädsla inför att skriva igen?
Jag har ju längtat efter det. Att få låta orden flöda, att få låta fantasin sätta igång. Att få vara i min egna värld, i timtal och bara skriva.
Och det har ju funkat nu. Jag har skrivit ganska mycket.
Jag känner mig livrädd bara. Dramatiskt, tänker ni nu.

Har ingen anledning till att vara rädd, kanske?
Vem vet..

Musiken strömmar i öronen och tankarna flödar inuti mitt huvud. Känner mig alldeles borta.
För en gångs skull tycker jag det är mysigt med regnet. Är sugen på att sätta mig på balkongen och skriva.. Det är lite kallt bara.

Nä nu ska jag sluta mumla..
hej o hopp

Rätt såååå ny bild på mig hehehe



Men herregud vad det ska ta tid för mig att skriva här.
Och det var hemskt vad jag alltid ska påpeka det, när det gått lite längre tid.
Men det hade liksom inte varit detsamma att läsa min blogg, om inte det stod något sånt, eller hur?

Jag har fått tillbaka min skrivlust, för den som ville veta det.
Har försökt hur länge som helst att skriva, men varje gång jag tryckt fram ett dokument på datorn så har det stått helt still. Så jag satte mig en kväll med ett block och penna, och då ska gudarna veta att det flöt på som bara den.
Nu har det gått kanske en vecka eller så, och har fått ihop nästan 40 sidor, för hand. Vilket innebär kankse 10 sidor på datorn visserligen... MEN, vad gör det när jag kan skriva igen?
Får se hur länge det håller i sig.

Imorgon är det dags för jobb. Sen ska jag ut med kollegorna, på live quiz och karaoke. OCH NEJ, jag ska absolut INTE sjunga. Quizen kan vara skoj dock :)
Sa det till mamma.
Hennes reaktion var " Ska du inte sjunga? Hemma går det ju ingen nöd på dig!!!"
Och det var nog inget positivt menat, tyvärr... Ha, ha.

Sitter för tillfället och läser min gamla berättelse. (eller nej, inte för tillfället. Innan jag började skriva blogg) Ska fortsätta med det snart. Den första långa berättelsen jag skrivit. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser den.. Så himla dålig jag var på att skriva, men fick iallafall ihop 38 sidor! Och än är den inte klar.
Ska jag vara ärlig, så är jag lite rädd för att fortsätta skriva på den. För den som vill veta. Vågar inte riktigt. Så jag håller mig nog till att skratta åt den istället, det är lättare. Även ifall handlingen är ganska hemsk.

Jag känner hur min mage skriker efter mat, den enda födan jag fått i mig idag, är alldeles för starka chips för min smak. Och två knäckebröd. HEJ NYTTIG! Typ inte.
Tror mor min sa något om gulaschsoppa? Jag är skeptisk till det än idag, trots att det var flera år sedan vi fick rå köttfärs i vår gulaschsoppa på gymnasiet... Jag tror faktiskt att det tog tre år innan jag vågade äta gulaschsoppa. Och nu är jag fortfarande lite smårädd för det, men va fan, lite skit rensar magen eller?

Nu ska jag fortsätta sysselsätta mig med läsningen från förr.
Ha en fin kväll eller så!
Solen skiner ju, än så länge.
SLUTA BABBLA NU, HEJDÅ!